intebaraord

Jag har via omvägar fått höra en aningen intressant historia som handlar om någon vissa skulle referera till som en ”kuf”. Men inte jag, jag skulle snarare ha kallat objektet för superesteten. Som någon slags antihjälte men endå inte. Varför skulle jag vilja introducera en kufig antihjälte till estet för er då? Det har jag ingen som helst anledning till. Just därför ska ni här få höra.

 

Vi kallar honom Anders med s. Anders vaknar tidigt om morgonen ska ni veta. Kända anledningar finns inte, men det som misstänks är: utsövdhet, entusiasm och pliktkänsla. Det sistnämna är nog ett uttryck för avsaknad av utförd värnplikt. Konstigt nog.

 

När Anders väckarklocka ringer tar det ca 3,5 sekunder tills hans står upp (Anders, inte ”lill-Anders”). Han liksom studsar upp som för att ge uttryck för någon obekväm känsla av att ha försovit sig TRE timmar innan dagens sysselsättning startar.  Konstigt kan tyckas, och ja, det är konstigt. Men nu måste vi komma ihåg att vissa såg vår huvudperson som en kufig människa.  Ses man av andra på det sättet så har man troligtvis någon slags inneboende drift att avvika från det normala kallar normalt.

 

Ofta har Anders under tiden ni läste förra stycket redan satt igång med någon otroligt vanlig sysska. Denna gång har satt igång den lilla plattan för att koka morgonens ägg. Inte vilka ägg som helst, perfekta ägg. Inte för stora och inte för små. Helst vita, men på helgen ofta bruna. För den där känslan av någonting utöver det vanliga. Känslan av lyx.

 

Ni vet nu att lyx för Anders är föda med avvikande färg. Detta kanske får er att tro att han är enfaldig. Men det är han inte. Anders är en, så som många andra, men kanske i större omfattning, komplex person.

 

Äggen avnjuts med en stor portion av gröt, ni vet den där kladdigt nyttiga sorten. Minimalt med sylt unnar han sig oftare än inte. Men det får inte bli för mycket av det goda. Det är någonting som han har lärt sig under åren. Vågen säger inte bara till om det har okynnesätits. Den skriker till Anders hela dagen om så vore fallet. Denna morgon slipper vi höra det högljudda klagandet eftersom Anders har en bra matdag.

 

Vad Anders gör de två återstående timmarna vet ingen i dagsläget. Men någonting av värde utför han säkert innan det är dags att svinga benet över cykeln och trampa ner till institutionen. Lite detektivarbete kommer härmed att utföras innan redogörelsen fortsätter.

God middag.

På tal om middag
Här sitter jag och slafsar i mig bulgur medans det serveras lammgryta och dessert på TV.
Ibland är livet bra rättvist. Men jag kan ju glädjas av att dagens reklam inte bestod av diverse "svamp i underlivet" eller intimrakningspropaganda. Den bestod inte av någonting hygieninriktat över huvud taget. Dom som sitter och planerar reklamen på fyran kanske äntligen fått fart på hjärnorna. Men det tror jag inte.

Idag har det inte hänt någonting konkret som skulle kunna bidra till bloggen. Förutom det vanliga, men det avhandlas lite lätt nonchalant i en halvtaskig "saga" som jag möjligtvis publicerar, eller raderar.

Så tills nästa gång.
.

Man skulle ju kunna tänka sig att jag ibland laddar upp en bild eller två. Också.

Det finns ett stort antal saker som får mig att må illa. Jag kommer inte att sitta och må dåligt utav dem helt själv, utan kommer med stor gläjde att dela med mig, ja dela bördan, med er.

Alla har olika smak sägs det, men inte många kan väl njuta av en cykeltur fullt ut när den råa höstvinden kyler den uppstänkta regnvätan precis där det ibland bildas en liten glipa mellan plaggen. Men bråttom som man så ofta har så finns ingen tid till att stanna och ordna till. Tvärtom ökar man takten medans en snar insikt om att dagen börjat precis i samma anda som gårdagen gjorde växer fram. Och det är ingen härligt insikt fem i åtta. Vid den tidpunkten kan man dock vara förskonad från allt för ohjärtliga funderingar eftersom det som ska skapa tankar fortfarande ligger ihopkurat och drömmer om stora koppar med svarta ångande livselixir till vätskor.

Förutom smärre avbrott nås till slut cykelfärdens destination. När parkering är gjord alldeles för långt ifrån ingången och känseln i kroppen åter börjar ge sig till känna, ja då känner man hur tidigare nämda regnstänk sakta rinner neråt i en allt för otillräcklig takt.

Det är då han står där. I entrédörren. Med regnstripigt hår och sur uppsyn, med en bakrund utav mörka åskmoln och stressade cyklister ser han surmulet ut från byggnaden, så som om han var på väg mot strömmen, till helt andra göromål än en dags slaveri bakom fettfläckdrypande läsglasögon. Ett syrligt halvleende undslipper figuren i dörren när båda inser att det bara finns en person på platsen. Det är då man vet att sovmorgon finns till av ett enda skäl. Att skjuta upp eländet.